Det högg till inom Meg. Hon är så vacker, tänkte hon. Det är hon faktiskt... det är som att hennes härliga själ lyser fram ur henne och sprider sitt guldljus över alla hon träffar! Och hon tycker om mig också, jag vet att hon bryr sig i alla fall lite om mig och man skulle nästan kunna säga att vi är vänner. Jag litar på henne som på ingen annan, hon låter mig berätta nästan allt jag tänker på för henne och hon ler så varmt mot mig - hur kan jag då ljuga för henne? Hon vet inte vilken sanning jag undanhåller henne; det är praktiskt taget som att ljuga, ändå är det för att inte förlora henne...
Anette vinkade plötsligt till henne och Meg skyndade dit.- Meg, min vän... Vem var det du dansade med? Han var ju jättesnygg!- Jag vet inte, han har nog inte gått på vår skola, svarade Meg, jag känner inte igen honom, gör du? Han var väl okej. Dansade rätt bra.- Nej, han är ingen av mina elever i alla fall, sa Anette. "Han var väl okej"! Du är ju helt hopplös, skrattade hon. Du verkar inte ens märka att snygga killar flockas runt dig.- Gör de, verkligen? ropade Meg högt för att överrösta musiken. Jag har då aldrig märkt det och jag har inte träffat någon jag gillar...- Nej, det är kanske inte så lätt alla gånger men du är ju så ung, bara barnet, så någon dyker nog upp rätt vad det är, ska du se, tyckte Anette.
Hennes röst var så full av uppmuntran och Meg ville gärna tro henne. Hon ville tro att drömprinsen, eller bara någon, skulle komma och som genom ett trollslag svepa bort alla ... Läs hela novellen
