En man kom gående på andra sidan gatan. Han gick lugnt och långsamt, tillsynes utan mål och utan anledning att oroa sig. De tunga regnmolnen som hopade sig långt ovanför våra huvuden tycktes inte bekymra honom det minsta. Han korsade gatan vid ett övergångsställe och gick in i busskuren där jag satt. Han såg på mig med varma, vänliga ögon, som om jag var någon han hade stämt träff med. - Du har suttit här länge, sa han vänligt och jag blev lite förskräckt.
Hade han tittat på mig? Varifrån då? Jag såg mig hastigt omkring. - Jag satt uppe på mitt kontor, svarade han som svar på min outtalade fråga och nickade mot hyreshusen på andra sidan gatan. Jag kunde inte undgå att se dig. Din buss verkar inte komma. Jag log mot mannen. - Nä det verkar inte bättre, sa jag med en suck.
Han slog sig ned bredvid mig och jag fick en chans att verkligen se hur han såg ut. Han var över medellängd och trots att han hade en bylsig jacka på sig syntes det att han var riktigt vältränad. Kanske mellan tjugofem och trettio år, gissade jag. Hans ögon var varmt bruna och när han log fick han en djup skrattgrop i vänstra kinden. Hans hår var mörkbrunt och aningen lockigt, stylat med vax i en modern frisyr. - Jag har precis slutat jobba, fortsatte han, som om han bara antog att jag ville fortsätta prata med honom. Du har inte lust att följa med ut på en fika?
Jag blev aningen chockad över ett så rättframt erbjudande, från en främling dessutom! Jag såg neråt gatan igen; bussen verkade inte ha för avsikt att komma. Så såg jag på främlingen och nickade. - Visst, gärna, svarade jag med ett leende och sträckte fram min hand. A... Läs hela novellen
