Bara doften fick mig att må gott. Solen strilade sakta ner genom lövverket. Det höga skogsgräset lyste så där grönt och inbjudande som det gör när den första riktigt varma sommardagen i juli kommer. Jag hade med mig en spånkorg och en kniv med borste i ena änden. Precis som proffsen brukar ha. Jag är ingen van svampplockare och därför håller jag mig till de vanligaste av alla svampar - gula kantareller. Dom kan man inte göra bort sig på.
Det dröjde inte så länge innan jag hittade mina första. Stoltheten steg lite när jag såg dom gula hattar i det vackert gröna gräset. Trodde först att det var gula björklöv men när jag böjde mig ner så såg jag tydligt att det var kantarellhattar. Jag hade lärt mig av min mor att dom växte i små grupper och hade man hittat ett litet stånd så kunde man nog räkna med att det fanns flera bredvid. Och visst, mycket riktigt så hittade jag flera. Korgen fylldes så sakta med klart gula små svampar. Men så tog lyckan slut. Jag fick börja söka efter nya kantarellmarker. Så småningom kände jag att det började bli dags för en liten paus med smörgås och gott starkt kaffe. Hittade efter en stund en stubbe bredvid stigen och slog mig ner. Njöt av kaffedoften och allt det underbara som fanns runt omkring mig. Solstrålarna som silade ner igenom lövverket. Smörblommorna stod fint mot det gröna gräset. Hundkex, Blåklockor och Humleblomster fanns där också. Jag upplevde den härliga tystnaden från alla mänskliga ljud, utom förstås alla djur som framklingade sina läten. Råbockar vars läte låter som hundskall. Gröngölingen som hackade smattrande på ett träd längre bort. Koltrasten som satt högt uppe i en björk. Jag njöt i... Läs hela novellen
