– Mamma, tanten blör från tårna!, viskade jag. – Vad säger du? Camilla, Johan säger att du blöder från tårna! Hon kikade diskret och förstod direkt.– Sanningen att säga ”blör” jag nog rätt ofta, varje dag om jag själv får välja!, sa hon och stack fram de pedantiskt manikyrerade och målade tårna ur fållen på bordsduken. Bägge skrattade hjärtligt och från den stunden blev det ett stående skämt som förde dem närmare varandra. Själv kunde jag inte slita blickarna från de körsbärsröda tånaglarna som gnistrade som rubiner i en juveleraraffär.
Mamma och Camilla umgicks ofta och vi hälsade ibland på hos dem. Mamma kände nog litet komplex inför dem och var helnoijjig när hon skulle kika över på fika eller så. Än mindre ville hon gå över till deras överdådiga lyxvilla:– De har det så lyxigt där inne och ändå vill hon komma till vårat kråkbo och hälsa på, fattar inte detta…
Camilla var alltid perfekt sminkad, det fanns aldrig ett tillfälle då hon inte såg bedårande snygg ut, inte ens då hon rotade i rabatten. Kanske var det därför som pappa aldrig fick vara hemma då hon kom på besök till oss. Min hypersvartsjuka mamma gjorde allt för att arrangera så att farsan ... Läs hela novellen
