Hennes bröst var små och fasta, och stack frestande ut en bit från den späda kroppen. Ansiktet var som en dockas, alldagligt och typiskt sött, men ändå så utom all sans vackert och tilldragande. Jag blev med ens som förhäxad. Jag satt där och njöt av synen, när hon sträckte ut sin hand och tryckte på stoppknappen. Hon skulle av vid nästa hållplats, och det skulle jag också. Vi gick mot varandra i bussen från var sitt håll, och jag tyckte mig ana ett litet leende när våra blickar möttes och vi ställde oss att vänta på bussdörrarna att öppnas. När vi klivit ut började hon raskt gå längs gångvägen, åt det håll jag inte skulle. Av någon anledning bestämde jag mig för att gå efter. I det skumma ljuset från lyktorna rörde sig hennes kropp smidigt, och hennes lilla stjärt arbetade innanför de snäva jeansen på ett sätt som var helt i min smak. Jag kände att något vaknade till liv i mina byxor. Jag ökade takten nu. Snart skulle jag vara ikapp henne. Hon saktade ned tempot, och jag kom på mig själv åt att le triumferande när jag slutligen kom upp jämsides med henne. -Vad heter du? frågade jag. -Johanna, svarade hon. -Hur gammal är du? -Arton.
Johanna såg på mig och log ett hemlighetsfullt leende som i skenet från gatlyktorna fick mig att tappa alla hämningar och inte riktigt tänka mig för. -Du är det vackraste jag nånsin sett, Johanna, sade jag, och menade det.
Låt mig följa dig hem. Hon sade inget, utan knyckte bara på nacken i en gest att jag skulle komma med. Vi gick tysta hela vägen hem till henne.-Vill du följa med in?, frågade hon, varpå jag bara nickade. Vi måste vara tysta, mina föräldrar sover. Hon visade mig in i hallen. Vi fortsatte in till hennes rum, där jag satte mig på sängen. Hon kom efter och lad... Läs hela novellen
