När jag styrde mot det lilla samhället såg jag framför mig ett par småtjejer komma springande emot mig som förr. Ivriga att få presenter. När jag rullade upp mot huset verkade det märkvärdigt lugnt. Inte en människa syntes till. Konstigt. Solen gassade när jag gick runt huset för att se om det möjligen fanns någon där. Jag stannade tvärt. Där låg behagfullt utsträckt en läcker tjej i bara ett par minimala trosor. Jag hade svårt att ta ögonen ifrån henne, men till slut var jag tvungen att ge mig tillkänna med en harkling. Hon for upp som en fjäder. Innan hon slet åt sig en skylande handduk hann jag uppfatta ett par toppiga välutvecklade bröst. Hon tittade skrämt på mig.
- Hej, sa jag. Jag hade väntat mig en stor välkomstfest. Här verkar ju nästan tomt, även om du i och för sig väger upp det mesta. - Oj, sa hon. Du måste vara farbror Stefan! Det kunde jag inte neka till, men opponerade mig bestämt mot att kallas farbror. - Okej, du ser ju inte så lastgammal ut precis. Du får passera, skrattade hon. Hon slängde sin handduk över axlarna. Den dolde knappt de läckra brösten som rörde sig i takt med hennes spänstiga gång när hon kom emot mig. Vilken skapelse! Välväxt och gyllenbrun.
- Jag är Katja! Du måste få en riktig kram så du känner dig välkommen. Hon slog armarna om mig och tryckte hela sin unga kropp emot mig. Handduken förmådde inte dölja brösten, som tryckte hårt genom min tunna skjorta.Hon tog god tid på sig. Jag kände hur staken hårdnade mot hennes kulliga mage. Hon kunde inte ha undgått att känna den. Hon måste ha gjort det med flit. Och jag som hade tänkt mig att hon fortfarande var ett barn. Tiden hade gått ifrån mig. Hon var ju en kvinna!
