Kattis hängde upp den fuktiga handuken på tork över en av pinnstolarna i köket. Hon kunde se sin egen reflektion i fönstret. Kort, vältränad och med ett tunt linne som smet åt kring hennes figur, ett par sköna mjukisbyxor, barfota mot det svala golvet med sin trasmatta som hennes mormor vävt.
Det gamla huset knäppte och knarrade, en vindstöt fick träden på tomten att böja sig med viskande grenar.
Kattis hade tillbringat mycket tid som barn i den här stugan, men efter hon hade flyttat så hade hon sällan varit här. Utan att riktigt tänka på det kastade hon en blick på sin mobil. Men den blanka designade saken var tyst och död. Det var nästan så att den unga kvinnan skrattade till. Varför var det så svårt att släppa vanan av att ständigt kunna nås? På firman hade hon varit oumbärlig, hennes chefer och underlydande hade alltid vänt sig till henne för att rådgöra och få beslut bekräftade eller utförda. Kattis kunde inte minnas en enda gång som någon av hennes chefer varit missnöjd med henne. Tvärtom så hade de börjat se henne som en jämlike, någon som än en gång skulle befordras för att slutligen sitta med runt bordet där besluten fattades för andra att utföra.
Det var ingen som hade sagt det, men den unga envisa och viljestarka kvinnan hade sett det, känt det på hennes chefers sätt att tala till henne, behandla henne. Till och med sett det i deras ögon. Det var inte samma blick som hon kunde få från de som var under henne på firman. I deras ögon kunde hon se viljan att vara till lags, att visa hur duktiga dom var att utföra hennes beslut. Men hon kunde också se rädslan och nervositeten i deras ögon. En blick som avslöjade att för en kort sekund så brast fasaden hos den unga handels kille med sina fina betyg eller hos juristen med all sin kunskap om lagen. För... Läs hela novellen
