Jag och Veronica hade varit bästa vänner länge. Fem år tidigare hade vi gjort sällskap hem från en fest hos en gemensam bekant. Det hade varit en regnig natt; en natt när blåsten piskade regnet mot ansiktet oavsett vindriktningen... långt att gå för oss bägge, mörkt, ensamt att gå själv. Vi hade gjort varandra sällskap och pratat hela vägen. Framemot morgonen, när regnmolnen blev för täta och regnet för hårt, hade vi satt oss i skydd i en busskur och pratat. Vänskapen hade börjat där, den natten. När morgonen kom var vi redan själsfränder.
Fem år hade gått sedan dess. Vänskapen hade bestått genom ett otal förhållanden för oss båda. Jag hade hunnit förlova mig och bryta upp; Veronica hade ett tag bott i London med sin pojkvän innan han lämnade henne för någon som hette något helt annat, något franskt, och flyttade till Paris. Det var en stukad Veronica som flyttade hem igen. Själv hade jag bepansrat mig. Levde som en programmatisk ungkarl och vägrade st... Läs hela novellen
