hon tittade alltid surt och överlägset på en när man möttes i korridoren, aldrig att leénde eller ett hej som från de flesta andra som man mötte, märkte att hon ofta hade den attityden även mot andra.
om man började prata med henne fick man alltid ett snorkigt otrevligt svar tillbaka.
precis som om man varit otrevlig själv på något sätt....
att få en normal "arbetskamratkontakt" var totalt omöjligt så jag bestämde mig för att
ge upp detta och ge samma mynt tillbaka.
jag slutade hälsa på henne i korridoren, tilltalade henne aldrig direkt, pratade med alla andra vid matbordet men undvek henne med alla medel, ignorerade henne TOTALT.
detta kan verka elakt men hon var INTE behandlad på samma sätt av andra så hon led
säkert inte, men jag var så irriterad på hennes snorkiga attityd tidgare så hon hade sig själv att skylla.
trodde att detta skulle gå obemärkt förbi, att hon skulle inse att mig som arbetskamrat bara var att glömma, och hon hade ju massor av vänner, vet inte någon som hade så många besök av kompisar som hon. den ena efter den andra, och hur de hade fått kontakt vete gudarna, men hon såg ut att gilla deras närvaro.
och till saken här att hon var ensamstående.
tillslut såg inte hon heller upp när vi möttes i korridoren, ville hon mig nåt så gick ärendet alltid via andra som ringde eller mailade om hennes problem, jag har hand om datanätet på ett företag så jag har mer eller mindre kontakt med ALLA lite då och då, men inte med henne, hennes problem gick alltid via andra och när man kom till hennes plats så var hon aldrig där men hon hade alltid lämnat en lapp med felbeskrivning, sabla subba, tänkte jag, och att skulle isen brytas så var det på hennes initiativ, definitivt!.
såhär pågick det i några månaders tid, möttes vi i korridoren så såg jag alltid ner i golvet eller i något papper jag hade i handen.
men gick h... Läs hela novellen
