- Ska vi inte hitta på något annat? Det är ju ändå ingenting på tv, sa Daniel.
- Jodå, varför inte, svarade hans mamma och tittade mot honom. Har du något förslag?
- Jag vet inte riktigt. Spela nått spel kanske?
- Ja, det var länge sedan! Det kan vi väl göra? Vilket ska vi spela?
- Jag vet inte riktigt. Kan vi inte titta vad som finns?
- Javisst, sa Sara och reste sig genast för att gå och se efter vad de hade för spel.
Daniel reste sig han också och tillsammans gick de till den garderob där familjen genom åren samlat på sig alla möjliga sällskapsspel. De lät ögonen söka över titlar som "Tjuv och polis", "Monopol" och "Sätt sprätt på en miljon".
- Vad säger du? Monopol eller? frågade Sara och sträckte sig efter kartongen.
- Nej, det är så jäkla tråkigt. Kan vi inte ta något som man kan spela klart ikväll?
Daniel lät ögonen vandra vidare och stannade vid en klarröd kartong. Han sträckte sig efter den och frågade:
- Vad är det här?
- Åh, det. skrattade Sara. Det är ju ett gammalt spel jag och din pappa brukade spela när vi var yngre.
Utan att veta vad spelet gick ut på föreslog Daniel:
- Ska vi spela det då kanske?
Saras ansikte kläddes först med ett förvånat uttryck när hon fick höra förslaget.
- Skojar han? tänkte hon för sig själv men förstod snabbt att Daniel inte visste vad spelet gick ut på.
Daniel själv var för upptagen med att studera den rödfärgade kartongen för att kunna se sin mammas reaktion men när han väl tittade upp mot henne, för att få ett svar på sitt förslag, hade det förvånade uttrycket ändrats till ett mystiskt litet leende och hon svarade:
- Ja, varför inte? Det var ju ett tag s... Läs hela novellen
