Vi stannade till på ett matställe längs vägen när vi passerat Göteborg på hemvägen för att äta. Under måltiden blev pappa och Joanna ovänner och de bråkade och skrek. Jag kände mig något utanför och kunde se hur alla tittade på oss. Till slut så reste Joanna sig upp och sa att hon skulle gå hem, varpå hon försvann ut från matsalen. Pappa satt lugnt kvar medan jag frågade om vi skulle låta henne gå. Pappa föreslog då att jag skulle springa efter henne.
När jag hann ikapp henne så hade hon hunnit två-tre hundra meter ner längs en liten väg som gick utmed en mindre väg. Jag hade sett henne på håll i hennes långa ljusgula klänning som avslöjade hennes fina former, hon hade ganska stora men ändå fasta bröst, breda höfter men en smal midja och smala ben. När jag kom närmre henne hörde jag hennes höga klackar mot asfalten och de små stenar som låg på den. Joanna hörde mig och vände sig om, hon stannade inte utan gick några steg rakt ut i skogen och satte sig på en stor sen där.
Jag gick sakta efter henne och satte mig på huk mot ett trä... Läs hela novellen
