Cornelia var fortfarande lika fager som för tio år sedan. Hennes kropp hade redan då varit en kvinnas kropp, och den hade inte förändrats på något sätt. Hennes bröst var lika fasta och de rosabruna bröstvårtorna var lika vackra som alltid. Hennes midja var lika smal och höfterna var lika kvinnligt rundade. Hennes hår var mörkbrunt och lockigt, lika ostyrigt som en virvelvind, och lockarna dansade ner över hennes rygg. Det enda som egentligen hade förändrats var hennes blick. Ögonen bar fortfarande samma dunkelbruna färg, men blicken hade förändrats. Den innehöll mer visdom och erfarenhet - en sorts kvinnlig kraft tycktes stråla ut från dem och förtrollade varje man hon mötte.
Men hon älskade bara Honom.
Cornelia bodde kvar i det vackra huset på kullen. Hennes var fortfarande rummet på vindsvåningen. På bottenvåningen fanns en vacker salong där hon brukade ha middagsbjudningar för sina närmaste vänner eller kanske middagar med vackra män som hon sedan förförde. Helt utan känslor, naturligtvis.
Salongen var åttakantig och väggarna var av sten. Taket bars upp av pelare, som i en krypta, och några av dem var utsirade med märkliga mönster. Historiker trodde att rummet byggts av tempelriddarna för deras hemliga ritualer, men ingen visste säkert.
Vad rummets ursprungliga funktion än var, hade det en inte bara bekväm utan överdådig inredning. Salongen låg försänkt i dunkel, oljelampor och vaxljus kompenserade bristen på dagsljus och spred ett dämpat sken över allting. Vackert mö... Läs hela novellen
