Fyra stora killar gav sig på en välbekant figur. Två av dem höll fast den långa flickan, en slog henne i magen. Den fjärde stod och skrattade högt åt flickans ursinniga försök att komma loss. Ju mer hon kämpade, desto hårdare blev greppet från hennes plågoandars sida. Och ju mindre hennes motstånd blev, desto mer skrattade den fjärde. Emma fick en hård klump i halsen som värkte. Det där hånande skrattet fick situationen att vara bortflytande overklig.
De släppte flickan och hon föll ihop på marken. Hon grät ynkligt och tog sig om näsan som var blodig. Hon gjorde många lönlösa försök att resa sig upp. De fyra killarna började flinande att förolämpa henne medan de med sina kängor tryckte tillbaka henne ner på marken vid varje försök.
Emma kände en oerhörd vrede inom sig. Samtidigt vågade hon inte röra sig. Hon hade själv varit utsatt för mobbing, men inte lika fysiskt brutal. Alla de tuffa i skolan hade psykat henne och hennes egna klasskompisar hade fryst ut henne. Det gjorde alltid så hopplöst, malande ont i bröstet och i halsen eftersom hon inte tillät sig att gråta. Grät hon så hade de vunnit. Då skulle de bara skratta ännu mer och mobbingen skulle bli tiofaldigt många gånger värre än förut. Hon hade ofta frågat sig varför just hon blev utsatt. Varför, varför, varför.
En gång hade hon med gråten i halsen berättat för skolsyster om den dagliga terrorn, om att inte våga gå hem ensam efter sk... Läs hela novellen
