Är det ledigt där? Frågade han. Jovisst är det ledigt, fritt land. Hehe tack.
Då tittade jag med runt och såg att det fanns massa bänkar ledigt men orkade inte bry mig mer om det, bara jag fick min tid ute i våren.
- Brukar du komma hit ofta? Frågade han.
- Jo det blir mer nu på våren, mitt favoritställe faktiskt.
- Jaså, mitt med, sa han och log
Kom på mig själv med att jag tänkte vilket underbart leende, söta smilgropar som var perfekt till hans ansikte. Nej, sa jag för mig själv, sluta upp och tänk så.
- Jag störde inte dig eller?
- Nej det var ingen fara, satt i mina egna tankar innan, svarade jag.
- Aha okej, det händer mig rätt ofta när jag är ute.
- Tur man inte är ensam om det, sa jag. Och log smått.
Han tittade på mig en lång stund och jag blev lite generad, då han sa:
- Vilket underbart leende du har.
- Tack, svarade jag, och detsamma.
Allting i parken slutade med att vi skulle träffas där samma tid nästa dag.
Jag var där lite extra tidigt och satte mig på samma bänk som dagen innan, någon minut innan klockan slog fyra kom han. Han undrade hur jag mådde, och jag frågade likadant. Efter vi hade suttit där ett tag frågade jag om vi kunde gå någon annanstans, och han visste ett perfekt ställe.
Det hade hunnit bli mörkt innan vi kom fram till dammen, den var väldigt vackert med alla lampor. Där fanns en massa bänkar och inget folk så vi valde en bänk rätt nära dammen. Vi satt och småpratade när han frågade om han fick ge mig en puss på kinden, självklart... Läs hela novellen
