Huset stod där det alltid stått. Träden han lekt i som barn hade börjat tappa löven. Hösten kommer, tänkte han. Hur länge sedan var det han var här? Tio år? Femton? Kanske mer?
Nej, sanningen var att det inte gått mycket mer än två år sedan den där gången då Annika såg dem. Tjugofyra månader alltså sedan de blev stora. Tjugofyra månader sedan barndomen definitivt tog slut och vuxenlivet vände upp och ned på allt.
Tiden går fortare än man tror, tänkte han. Det var inte första gången de var med varandra den där gången. Men det var första och antagligen sista gången hans syster såg honom med hennes bästa vän.
Eller rättare sagt- det var första och sista gången som Annika såg sina två bästa vänner med varandra. Det hade alltid varit de tre. Sedan de var små hade de hållit ihop i vått och torrt.
De hade backat upp varandra vad som än hände. En för alla, alla för en, som tre små musketörer. Visst, de hade börjat glida ifrån varandra redan innan det där.
Men ändå, den där gången förra sommaren blev slutet på något som inte kunde ta slut. Så hade det i all fall känts. Vi ska aldrig bli stora hade de sagt. Men det var den gången som fick Annika att till slut flytta till Stockholm för att börja på universitetet. Och det var den gången och det som hände strax efteråt som hade fått honom att ge sig av.
Först till Spanien, sedan två månader senare i Amsterdam. Han hade helt enkelt flytt. Från sina känslor, från den han älskade, från sin barndom och staden han växt upp i. Bort från sig själv. Nu stod han där igen, i trädgården framför huset han trott att han skulle bo i när han flyttade hemifrån. Så blev det inte.
Minnenas kavalkad
Han gick upp på verandan. Han drog med fingrarna över väggen och fick gula färgflagor under naglarna. Huset höll på att förfalla. Ingen hade någonsin brytt sig om ... Läs hela novellen
