Vi började prata och han växte i mina ögon. Han forskade på Stockholms universitet i statsvetenskap och vi pratade om allt. Hur tråkiga kläder som helst hade han. Kunde man inte hitta gråare kläder tänkte jag. Men han var intressant och vi pratade om meningen med livet och han lanserade sin treo teori som jag skrattade åt. Livet var som en treo att när man dör så löses man upp som en treo. Det finns inget efter så det gäller att leva medan man kan. Han kände sig lite dum att hade begravt sig i böcker och inte levt ordentligt och att jag hade väck något hos honom. Jag höll med om att man bör passa på medan man lever.
Vi satt säkert i två timmar och filosoferade och jag kom på mig själv med att inte skämmas i denne mans sällskap. Började studera honom med ett leende. Inuti verkade han vara kanon och helt underbar även om det yttre saknades. Jag blev intresserad. Vi reste oss upp och började vandra. Vi gick ett bra tag runt på söder och pratade och pratade. Plötsligt frågade han.
- Ska du hänga med mig hem och se hur jag bor?
- Nä jag ska nog dra hem, tyvärr.
- Synd, svarade han. Han kramade mig och jag kramade tillbaka och sen möttes våra blickar. Vi tittade länge och jag närmade mig honom och han närmade sig mig. Våra läppar möttes och vi kysstes. Först försiktigt sen mer passionerat. Han var en mästare och jag blev matt i benen.
- Säker på att du inte ska hänga på hem?
- Hmm, din fuling, jag kan hänga på ett litet tag. Vi började vandra mot hans lägenhet.
- Här är bor jag. Han pekade på dörren mittemot och fortsatte, där bor farsan, själv, min morsa och farsa är separerade sen länge. Han öppnade dörren och vi var inne i hans lä... Läs hela novellen
