På min högra sida av långbordet satt paret Hahn som var en överraskande bekantskap. Horst var oupphörligt skämtsam med en ström av berättelser och synpunkter på allt. Hade studerat kulturgeografi och arkeologi innan han blev konsult hos Farbror Rune.
Han var spensligt byggd för sina 45 år, och hade dessutom ett särskilt kännetecken. Det var ett 1 cm långt vågrätt ärr mitt i pannan, vilket han fått av en hora i Syrien under sin placering där, vid ett tidigare jobb. Ärret syntes bara bakom luggen om man visste vad man skulle titta efter.
Horsts 39-åriga fru Barbara var ljuvt och närmast gudomligt vacker. På bilder såg hon ut som ett romantiskt sagoväsen, vilket förmodligen var till hjälp i hennes yrke som fotomodell. Barbara var kort och nätt i figuren och hennes röst var lätt beslöjad av heshet, hon talade sakta och lite drömmande.
Deras dotter Angel, som var sexton, var den typen av kvinna som inte ens bögar kunde slita sin blick ifrån. Med sina etthundrasextiofem centimeter, jämna lena hud, akvamarinblåa ögon med långa ögonfransar, liten rak näsa, fylliga rosafärgade läppar, naturblont hår, små rundade bröst, en midja som man nådde om med händerna samt en liten bakdel med oändligt långa ben till. Det fanns ingenting vulgärt eller billigt hos denna iögonfallande skönhet.
Hon var dessutom klädd i en rosa t-shirt och avklippta jeans med enkla sandaletter på fötterna, vilket förstärkte bilden av en liten oskuldsfull flicka. De gäster som enligt Bettan såg lite malplacerade ut var Friederike Krankel som var tyska och jobbade på min farbrors tyska filialkontor i Berlin som ansvarig chef. Hon var 42 men såg äldre ut, kanske till följd av sin prudentliga klädsel med heldress och lagom högklackade skor. H... Läs hela novellen
