En liten historia om att återfå glädjen i livet och att finna styrkan att fortsätta.
Erik var nästan halvvägs mellan 40 och 50, men genom ett målmedvetet motionerande och hälsosam kost har han lyckats hålla sig i god trim och såg yngre ut än sina år här på jorden. Det som avslöjar att Erik inte längre är purung är de grå stråken i hans hår.
Han hade under många år arbetat som lärare på ett av universiteten här i landet, det var ett bra arbete och han trivdes med sina studenter och arbetskamrater.
Visst hade han i sina yngre dagar, kunnat känna sig som en övervintrare varje vår när de som tagit examen lämnade universitetet och gav sig ut i världen för att finna sina öden, men den känslan hade avtagit med åren.
I arbetsuppgifterna ingick att föreläsa, hålla i seminarier och att handleda doktorander. Han mindes själv hur stressande det varit att doktorera, korta deadlines, stor textbörda och många obligatoriska seminarier, det var inte alltid som man hann med allt och det ville till att arbeta dygnet runt. Erik försöker ha det i åtanke när han arbetade med sina doktorander, de yngre utan familj eller barn har i regel det lättare att hinna med allt. Det var ju egentligen så att han inte fick särbehandla någon utan reglerna gällde lika för alla, men egna erfarenheter spelar ju in, det är inte alltid så lätt att vara helt objektiv.
Erik har ett eget kontor högt upp på vinden i en av universitetets byggnader, konstanta omorganisationer och omlokaliseringar till trots hade han med list lyckats behålla samma rum i mer än tio år. Det innebar naturligtvis att Erik bott in sig ordentligt, bokhyllor täckte alla väggar utom en och där täcktes väggen av affischer och fotografier, ett litet hörn-skrivbord, allt som oftast över belamrat med högar av papper, en soffa som sett sina bästa dagar och två kontorsstolar. Det som gjorde rummet till något extra var nischen mot det lilla vindsfönstret, det är kanske mer ett valv än en nisch.
Livet hade tagit en o... Läs hela novellen
