När jag bara hade en halv mil kvar. Såg jag i backspegeln att en bil sakta körde ikapp mig. Farthållaren var inkopplad på 85 km/h och jag orkade inte bry mig om bilen bakom mig. Efter någon km hade bilen hunnit ifatt och låg väldigt nära mig. Vägen var bredd och sikten fri, så jag fattade inte varför han inte körde om. Jag började känna mig illa till mods, efter några hundra meter började bilen blinka att den vill om. Jag andades ut något och skruvade upp radion. När bilen passerade mig. Slängde jag en blick över min vänstra axel och såg att det var en polis.
Även att jag körde lagligt blev jag uppstressad och nervös. När polisbilen låg i jämnhöjd började den blinka med blåljuset. Jag blev ännu mer nervös och visste inte vad jag skulle göra. Jag såg hur rutan på högersidan gled ner och en polisman sträckte ut handen och visade tecken för att jag skulle sänka hastigheten. Jag nästan ställde mig på bromsen och min hastighet sjönk rejält. Polismannen började vinka fram mig istället och gav tecken, att jag skulle följa efter polisbilen.
Mina tankar kretsade om jag hade med mig allt: körkort, registreringsbevis, om bilen var skattad och besiktad och tittade snabbt ner på instrumentpanelen för att kolla om alla lampor lyste. Ingen varningslampa lyste. Pappa hade besiktat bilen nyligen och jag hade hjälpt honom att betala skatten. Körkortet låg säkert i plånboken, som jag hade lagt på passageraresättet. Några hundra meter fram, låg det en ödslig rastplats. Polisbilen körde in och parkerade och jag körde efter och stannade en bit bakom polisbilen. Jag sänkte radion och s... Läs hela novellen
