Pensionatet ägdes av en medelålders kvinna, Kerstin Andersson, som var född på orten, men efter att ha tillbringat många år i Stockholm, hade hon återvänt och övertagit etablissemanget. Hon var en ganska imponerande kvinna, inte särskilt snygg, men hon hade rena drag, vacker hy, korpsvart hår, svarta, genomträngande ögon och god hållning. Hon levde ogift, och vad jag senare blev varse, så var hon ganska kinky. Men det slog mig meddetsamma, att hon var otroligt närig, ja girig. Allt skulle tjäna hennes intressen, och hon kunde konsten att få folk att jobba för sig. Iallafall kom Kerstin och jag väl överens.
Jag hade ju mitt projekt, som måste bli klart, och därför nödgades jag sitta på mitt rum och räkna, fastän jag helst hade velat vara ute i det sköna försommarvädret. Men jobbet är ju viktigast.
En dag gick jag ut på balkongen på andra våningen och tittade på terrängen på andra sidan viken. Issjön gick in i en smal, långsträckt vik, och på nordsidan låg Kerstins pensionat. Söder om viken höjde sig landskapet sakta upp mot den ca 800 m höga Isvalen. Jag sökte av strandkanten och skogsbrynet med min starka fältkikare. En bit in i skogen såg jag rök stiga upp från någon skorsten, trodde jag. Lite åt höger var en öppning i skogen, och där utspelade sig något underligt. En nästan naken kvinna var iförd seldon och spänd framför en harv. Bakom gick en annan kvinna och höll i tömmar och piska! Var jag vaken, eller hallucinerade jag? Plötsligt upptäckte jag Kerstin alldeles bakom mig på balkongen.
