Den följande timmen fortsatte Adam att måla huset. Han hade dessutom konstigt nog lyckats glömma bort kakorna och mjölken helt och hållet men blev snabbt återförd till verkligheten igen då Lena öppnade ytterdörren och sa att hon precis tagit ur kakorna ur ugnen. Adam klättrade ner för stegen, tvättade av sina händer och gick in I huset. I samma ögonblick han kom in kände han de ljuvliga dofterna av nybakade chokladkakor från köket. När han kom in i vardagsrummet sedan stannade han till för ett kort ögonblick när han fick se Lena sitta i en överdimensionerad fåtölj och ett kakfat och ett glas mjölk ståendes vid ändan av bordet som stod precis vid fåtöljen.
"Jag tänkte att vi skulle försöka återuppliva några minnen från när du var en liten pojke" sa Lena med mjuk röst.
"Vad menar du med det" frågade Adam fundersamt.
"Så så, kom nu och sätt dig i mitt knä" manade Lena.
"Men jag är alldeles för stor för sånt" sa Adam.
"Nonsens" sa Lena, "för mig kommer du alltid att vara den lilla pojken". Hon sträckte ut sina armar i en inbjudande gest mot Adam som nu var aningen förvirrad av den absurda situationen.
"Kom igen nu sa Lena", nu med ännu sensuellare röst, "var en... Läs hela novellen
