Jag smällde upp dörren. Alla stirrade på mig. Som vanligt.- Förlåt att jag kom för sent, sa jag, och sjönk mer på en stol. Min lärare Bengt stirrade på mig. Han blinkade några gånger, och skakade sedan på huvudet.- Katarina? Vill du vara snäll och ta av dig mössan.
Jag gjorde en ful grimas, och rynkade ögonbrynen. Längst bak i klassrummet satt Jocke och Lukas. Båda hade mössorna långt nerdragna över pannan.- Jag tar inte av mig mössan. Läraren suckade.- Det är en regel, och det vet du.- Ja, det vet jag. Men då borde väl den regeln gälla för alla, eller hur?
- Naturligtvis, muttrade Bengt. Ta då av dig mössan.- Jocke och Lukas då? Är dom bara luft, eller börjar du få dålig syn? För jag ser nämligen att jag inte är den enda här inne som har mössa på huvudet.- Alla tar av sig mössorna, sa Bengt uppgivet, och återgick till att undervisa.
Jag satt med hakan i händerna och stirrade ner i den sönderklottrade bänken. Bredvid mig satt Johan. Han tuggade frenetiskt på ett tuggummi, och hade hög musik på i sina hörlurar. Då och då trummade han med handen i bänken. Jag blev allmänt störd, men orkade inte säga till honom att sluta.- Har du någon date till balen? frågade han mig, som om han plötsligt ryckts in i verkligheten igen. Musiken hade tystnat, och lämnade efter sig ett mummel av röster.- Jag vet inte om jag vill gå på balen, det verkar så fånigt, sa jag.- Men alla skall ju gå. Det är niornas bal, för tusan!
Jag blev förvånad av hans ordval. I vanliga fall brukade Johan använda sig av ord som inte fanns med i ordlistan. Men istället för "helvette" eller "fan" så hade han sagt "för tusan". Tänk att en sån liten detalj i en människas språk kunde få mig mållös!- Ehm… jag tror jag vill gå själv i så fall. Hur så?- Nja, jag vet inte. Har ingen att gå med. Men jag tänkte, ... Läs hela novellen
