Jag är 26 år gammal. Min syster, 21, hade under något år gått till en psykolog för vissa psykologiska besvär. Exakt vad det handlade om visste jag inte, men det verkade i alla fall inte vara något särskilt allvarligt, och hon verkade tycka att det hjälpte. I någon mån berodde problemen på min systers besvikelse över att ha behövt avbryta en mycket lovande idrottskarriär inom friidrott på grund av skador. Hon mådde i alla fall trots dessa mindre besvär bra och var frisk och glad. Vi hade alltid haft en bra relation – vi tyckte verkligen om varandra och var väldigt nära vänner.
Som en del av den hjälp hon fick av psykologen (en man, runt 40 år gammal) var även jag och andra i familjen där och pratade ibland. Psykologen var intresserad av hur familjära förhållanden kunde påverka henne.
Det gick efter ett tag upp för både psykologen, mig och henne att jag själv kunde ha en betydelse för min systers besvär. Vi pratade ofta i grupp alla tre, och vi började gemensamt förstå att min syster oroade sig för mig, hon kände sig väldigt ansvarig för mig och att jag hade det bra, och undrade om hon hade gjort allt hon borde ha gjort för mig. Vilket var ganska konstigt och det höll hon även med om – man bör inte behöva känna något särskilt "ansvar" för en äldre bror. Jag försäkrade i alla fall att jag verkligen tyckte att hon hade gjort allt man kunde begära och mer därtill.
Vid ett av våra möten berättade psykologen för oss att jag troligtvis för min syster utgjorde det som psykologerna kallar "psykologisk fixeringspunkt". Den gången såg jag också att hon hade ett kuvert med psykologens namn på i handväskan. Vid tillfället därpå när vi träffades alla tre frågade psykologen om vi visste vad oidipuskomplexet var. Jag blev vansinnigt generad och blev arg på honom för att han tog upp något sådant, särskilt som vi båda var närvarande och han borde förstå hur känslig en sådan... Läs hela novellen
