Åtminstonde om inget oförutsägbart skulle inträffa på vägen. "Nej, vänta!" hojtade Veronica lite irriterat åt den lekfulla schäfern som just vikit av från stigen och försvunnit in bland buskarna. Det var ren tur att hon vänt sig om i samma stund som han bestämt sig för att plötsligt försvinna. "Vart tänker du ta vägen? Dumma hund... Kom hit!" Hon skyndade genast efter, trängde snabbt igenom växtligheten och fick snart syn på honom.
"Där är du..." sa hon med en lättad röst, gick dit, böjde sig ned och kopplade honom, samtidigt som hon kliade honom bakom örat. "Du vet hur mycket jag hatar när du gör sådär, och jag vet hur mycket du ogillar att gå i koppel, men det är så som det går för såna som dig."
När hon sedan reste sig upp fick hon till sin stora förvåning syn på en grå, övergiven timmerstuga. Än mer förvånad blev hon i nästa sekund då det syntes en blixt på himlen, och på samma gång hördes en hög åsknall, vilket fick både henne och hunden att rycka till.
"Fan också..." sa hon och såg sig oroligt omkring. Det fanns inte en chans att de skulle hinna tillbaka hem. Visserligen fanns där ett par riktigt stora träd som säkert skulle ha skyddat dem mer än väl från det anstormande ovädersregnet, men eftersom stugan bara låg ett tiotal meter längre in i skogen så kändes det ändå som det bästa alternativet.
Såvida inte nu taket var som ett såll, förstås, för sanningen att... Läs hela novellen
