Om Du inte flyttar på Dig, så ska jag knuffa bort Dig, hotade kvinnan. Jag ska slåss och jag ska vinna, för många har fallit före Dig. Mastern log och tecknade åt henne att komma framåt. Och inbjöd henne att kämpa för något mycket större än hon visste själv.
Dom kraschade ihop där på bron utan några mera ord blev sagda.Han tog dom smällar hon gav Honom, utan att röra en muskel, trots tårarna som steg i Hans ögon av smärta. Och fortfarande hade Mastern inte yttrat ett skarpt ord. Och hon undrade vem var denna Man, vad var det Han sökte?
Till sist tog hennes krafter slut och hon stod där och flämtade. Och framför henne stod Han, Han var blodig efter hennes slag, men Han stod kvar. Hon svor och skrek åt Honom, förbannade den envisa Mannen som vägrade släppa henne förbi Sig. Under deras fötter hördes plötsligt ett gnisslande ljud.
Mastern reagerade fortare än tanken, Han visste vad Han hörde. Snabbt lyfte Han upp henne i sina armar, och bar henne tillbaka samma väg som Han hade kommit. Hon låg i Hans armar medan hon såg bron kollapsa bakom dom, det hade varit en påfrestning för mycket för den.
Kvinnan tittade på Mannen med en fråga i ögonen, en fråga som hon måste få veta svaret på.
Hans styrka kunde många gånger om matcha hennes, erkände hon för sig själv.
Men det var en styrka Han inte skulle använda eller visa henne annat än i goda syften.
"Du tog emot allt jag hade att ge mig på Dig med, när du bara när som helst kunde ha viftat bort mig som en insekt.
Jag attackerade Dig gång på gång, på samma sätt som vågen slår mot stranden.
Men till sist var det Du som räddade mitt liv"..sa hon med förvåning i rösten.
Mastern reste sig med en suck, och log det där lite retsamma leendet s... Läs hela novellen
