Regnet öser ner, hon står där utan paraply. Hon är beredd att hoppa ut mitt i gatan, i rusningstrafiken men förnuftet hindrar henne. ”Vilket förnuft”, tänker hon. Regnet verkar inte vilja hejda sig och stoppljuset lyser grönt, hon kan gå.
Hon torkar av sig efter att ha kommit in i värmen. Hon ställer sig i fönstret och tittar. Hon ser alla människor bli blöta, och hon skrattar utan att höras. Hon vill samtidigt gråta och slänga sig ut ur fönstret från tredje våningen. Hon kan inte gråta nu, vad ska hennes arbetskamrater säga då. ”Varför bry sig”, tänker hon. Ingen kan se hur sönderriven hon är inombords. Hon vill bara skrika och slå sönder allt hon ser. Hon fryser och önskar att hon hade en extra tröja. Det har slutat att regna och människorna ser gladare ut.
Hon fortsätter att tänka. Hon blir upprörd, arg och förtvivlad. Hon sätter sig på sin stol vid skrivbordet. Hon andas tungt och vill bara luta sig bakåt och falla hårt. Hon är inte hungrig och vill inte äta lunch idag. Hon ska svälta sig för Ebbas skull. Gud, så rastlös hon känner sig. Hon vill resa sig ifrån stolen och springa omkring och skrika Ebba.
Hon blir arg när hon kommer på sig själv tänka på Ebba. Hon blir arg när hon ser kärlekspar på gatan. Hon är svartsjuk och önskar själv att få gå där hand i hand med en flickvän. Ebba. Hon vet att Ebba har pojkvän, men hoppas att det ska ta slut och att hon en dag ska säga : ” Jag är förälskad i dig Lovisa.
Hennes arbetskamrat Stefan kommer in i rummet och undrar om hon är klar med layouten, och det är hon. ”Du ser blek ut ”, säger han. ”Det är ingen fara med mig ”, svarar hon. Stefan tar layouten och säger till henne att komma till expeditionen om en halvt... Läs hela novellen
