Det blonda håret är smutsigt och det går långa revor i den svarta uniformen. I vissa av dem kan levrat blod skönjas. Ett bevis på överlevnad, efter timmar av kamp. Även uniformen är smutsig. Den stilla gestaltens linjer säger att det är en kvinna. Som vakar. Som stirrar, med blicken framåt. De gröna ögonen är beslutsamma, så trötta och döda. Själlöst stumma inför de kroppar i tjugotal, trettiotal, sjuttiotal, som ligger omkring henne. De är strödda över golvet i olika ställningar. Då och då hörs ett gutturalt knak när en panel smäller och skeppet kränger till. Kropparna glider mot varandra och skrapar. Livlösa, så stilla och tomma.
Så tomma och skrämmande tysta som kvinnans blick. Hon är liten, men obeveklig, där hon stirrar rakt framför sig ut i en kall, mörk galax fylld av hundratusentals miljoner stjärnor. De brukade betyda någonting, men gör det inte längre. Overklighetskänslan bekymrar henne inte längre. Den har kommit för nära för att kallas främmande. Livet hon har bakom sig är höljt i dimmor. Dolda för henne. Hon minns ingenting av det förflutna och bär inget slumrande hopp om framtiden. Hon existerar ensam. Här och nu.
Krafterna sviker henne, det ömmar och tär på kroppen, som är trött och vill sova. Eller äta, hon vet inte längre någon skillnad. De förvridna ansiktsuttrycken av dödsångest omkring påverkar inte det så lugna ansiktet. Hennes högra hand kramar en plasmarevolver. De vaga, knappa ljud som uppstår när huden glider mot den kalla metallen försvinner i den ekande tystnaden. Kommandobryggan förefaller ödslig genom mörkret och förödelsen. De stora dubbelgjutna fönstren mot oändligheten är finputsade. Inte en fläck van... Läs hela novellen
