Hon gick ut till vardagsrummet och satte sig i soffan och slog på tv-n. Hon hittade en lämplig såpa för att inte tänka, men lyckades inte. Satan. Hon reste sig från soffan och slängde ned tallriken och glaset i diskhorn, det klarade sig tyvärr. Hon gick runt och runt i lägenheten som en yr höna.
Hon satte på stereon och vred upp ljudnivån. Hon fick ont i öronen. Hon skrek. Hon brydde sig inte om grannarna. Bara hon fick skrika. Hon sjönk ned mot golvet och satte sig på knäna. Hon kröp fram mot stereon och stängde av ljudet.
"Jag klarar inte det här längre. Ju mer jag ser henne desto mer vill jag ha henne. Herregud, hon är bara barnet, nja inte barn men... Jag får inte, jag får inte hon är min elev. Jag kan inte sova, jag kan inte äta, jag kan ingenting. Hon är så ljuv, så vacker, en gudagåva. Undra vad hon skulle säga om jag sa att jag är förälskad i henne. Hon skulle säkert häva ut sig något spydigt och berätta det för hela skola. Har du hört om Ulrika. Hon är flata. Hon flåsar över elever. Nej, inte skulle söta Sara säga något sådant. Eller? Helvete! Det är skönt att Elisabet vet hur det ligger till. Inte om Sara men jag ska berätta. Jag borde sova nu men skriver till dig. Jag får inga svar, men det lättar mitt hjärta. "
Hon la ifrån sig pennan och stängde dagboken. Klockan var tre, alldeles för mycket hon skulle upp klockan sju. Det kommer att bli en trött dag tänkte hon och la sig i sängen.
Hon öppnade klassrummet och la sin väska på katedern och suddade bort en skrift på tavlan. Hjärtat pulserade, snart skulle lektionen börja och hon skulle stiga in i klassrummet. Hon förberedde anteckningar och skrev ned några stolpar på tavlan. Hon svettade... Läs hela novellen
