Eftersom jag levde ensam i det ganska stora huset så kom det sej bara naturligt att erbjuda henne att bo med mej, vilket självklart resulterade i många spekulationer från vännerna, men det var sånt man fick ta. Ingen av oss två blev förvånad när det visade sej att vi funkade bra som samboende, vi kände mer eller mindre till den andras dåliga vanor och personlighetsdrag redan. Men efter att nyinflyttnings känslan hade lagt sej märkte jag att Jennifer med små sorgliga suckar hade någonting tungt på hjärtat. Jag ville inte pressa henne, hon brukade berätta allt för mej förr eller senare, så jag försökte att låtsas som ingenting.
”Rick, we need to talk.” Hon såg så liten och bräcklig ut där hon satt bredvid mej i soffan. Hennes händer låg knutna i hennes... Läs hela novellen
Härlig novell
Anonym | 5/2/2024 - 12:10