En bortskämd, ensam tjej från Skärholmen ska inte ge sig av ensam i en båt, det borde jag ju ha vetat för länge sedan. I synnerhet om samma tjej inte har en aning om var grynnorna och skären ligger. Det dröjde inte särkilt länge innan jag körde på grund – dessutom i racer-fart! Jag flög säkert fyra meter efter jag lämnat relingen och gick i spat med ett bedövande plask. Jag måste ha tappat medvetandet men fann mig i alla fall med munnen uppåt då jag vaknade. Jag hörde motorns surrande i horisonten, den måste ha lösgjort sig och gick nu på drift med motorn på full syra. Desperat började jag se mig omkring efter landmärken och minsann… där var en fyr inte så långt bort! Jag började simma dit. Halvt utmattad kravlade jag mig upp på en klippa medan skrämda tångkrabbor i panik sprang åt alla håll.
Jag hade lyckats dra mig upp och var nära det första trappsteget när jag kollapsade av utmattningen. När jag vaknade var det en mjuk mansröst.– Hallå där! Här kan du inte ligga och förfrysa lilla fröken!
Jag såg upp och såg en halvskäggig man i 35-års åldern med Islands tröja och den obligatoriska vegamössan käckt på sniskan. När han frågade vad som hänt drog jag hela storyn varpå han sa:
– Ja se storstadsbor… ni skulle på sin höjd ha tillåtelse att åka cykel! Men kom in nu så får du ta på dig något varmt sen kan jag koka en kopp varmt kaffe.
Jag reste mig upp och med ens blev han väldigt tyst, det var inte förrän jag insåg att mina bröstvårtor syntes övertydligt genom tyget på bomullströjan jag bara haft på mig. Jag log generat och lade armarna i kors varpå han vänligt ledde mig in i fyrhuset. Hasse, som han i alla fall presenterade sig som, visade sig vara oerhört mysig och trevlig. Jag vet inte om det hade med min våta bomullströja att göra, men strävheten hade försvann och han sa inte ett ljud mer om storstadsbor, istället studerade han mig med ett för mig ge... Läs hela novellen
