Han verkade värdera mig som en syster eller en bästa vän från första början - fanns alltid där för mig, offrade allt för mig. Om jag behövde honom var det aldrig tvekan om att han fanns där så fort han kunde.
Den sommaren, då vi möttes första gången följde han med mig ut på vandring i skogstrakterna, forspaddlade med mig och var alltid beredd att kliva ur kanoten för att bända loss den om den fastnat mellan några stenar. Vi kunde prata om allt mellan himmel och jord och förstå varandra som inga andra kunde. Vi låg i soffan hos mig och kollade på film med huvuden tätt ihop och kramades länge när vi skiljdes åt. Ibland behövdes inga ord.
När han steg på tåget hem mot Västerbotten så sa han att han älskade mig, och jag kunde bara säga detsamma. Men nu menade vi inte att vi var förälskade i varandra, utan att vi älskade varandra på ett vänskapligt vis, fast starkare ändå... Jag hade redan en pojkvän som jag älskade och jag hade aldrig kunnat tänka mig ett långdistansförhållande. Dessutom så ville jag aldrig, någonsin, förstöra vår vänskap... det fina vi hade.
Vi höll kontakten över msn, telefon och sms och han kom bara att betyda mer för mig för varje dag som gick. Han fanns alltid där och jag litade på honom till 100%. När jag beslutade att fara upp till honom på vinterlovet i ettan, då jag var 16 och han 17, så protesterade min pojkvän vilt. Han litade inte ett dugg på David. Men jag fick såklart min vilja igenom tillslut med ett löfte om att aldr... Läs hela novellen
