Olof studsade till inför frågan, den hade kommit helt ur det blå och landade på honom som ett ton tegelstenar. Normalt var han inte den som blev repliken skyldig, men nu var han... svarslös.
Anna stirrade honom stint i ögonen utan att le, tonfallet verkade allvarligt nog och var man uppmärksam kunde man kanske ana något i vrårna av hennes bruna rådjursögon. En viss beslöjning fanns där som inte bara kom av alkoholen, det var något fuktigt, trånsjukt som bekräftade att hon menade vad hon sa.
Olof flackade nervöst ned blicken över det rökiga vardagsrummet och kunde med skräckblandad upphetsning se att han inte var den ende som fått skamliga förslag.
I andra änden av hörnsoffan satt hans fru med Jonas hukande över sig. Dennes händer vandrade vågat och utan att möta något motstånd från knäet över låret, hasade upp klänningstyget, och stannade till i grenen.
Olof kunde inte se hustruns ansikte, men hon låg helt stilla, inte en rörelse för att värna sin heder.
Jo, förresten, hon rörde sig en smula, hon pressade nästan omärkligt upp bäckenet mot Jonas hand, roterade för att han skulle komma åt bättre, benen alltmer särade ju längre han trängde förbi trosfållen med fingrarna.
Herrejösses! Vad skulle han göra?
Instinktivt ville han flyga upp och ge Jonas en rallarsving i nacken, även om han skulle få sparken på kuppen, men något fick honom att sitta kvar. Om detta något var självbevarelsedriften att inte ge sig på sin arbetsgivare eller om det var Annas hand i skrevet visste han inte säkert, men kvar satt han, lika hjälplös som en strandad val.
-Vad du är tyst hör du, tycker du inte det är skönt?
Den svagt söta vodkadunsten ur Annas mun slog emot honom från mindre än en decimeter, hon fångade åter hans blick i sin samtidigt som hon strök över hans gylf med eftertryck och inlevelse.
- Jo, det gör du, svarade hon själv, du blir ju alldeles svullen därnere... Gud vad den är stor! Du är ju välhäng... Läs hela novellen
