Kom och bo hos mig då för sjutton, hade syrran föreslagit.
Jag funderade en vecka sedan sålde jag lägenhet och efter en stunds reflektion dessutom alla möbler, det här skulle bli min nystart här i livet! Jag hade bara mina kläder, smycken, foton och annat en kvinna behöver när jag kom i eftermiddags, kartongerna stod travade i det som skulle bli mitt rum, oöppnade, syrran insisterade på att vin var viktigare, packa upp kunde vi göra imorgon.
Jag visste inte varför jag grät så hejdlöst, skilsmässan var för ett år sedan och jag hade dragit en lättnadens suck när den var över, det hade gått till och med gått väldigt civiliserat till, han hade gett mig lägenheten utan protester och gett mig en lång kram efteråt.
Såja, såja, tiden läker alla sår, sa syrran och torkade mina tårar.
Förlåt, jag vet inte vad det är med mig, det är ju ingenting mot vad du varit med om, snyftade jag.
Du menar tripp, trall, trull? Syrran log mot mig.
Jag strirrade förvånat på henne, kunde inte fatta att hon sa så om den fruktansvärda olyckan när hennes man föll nerför trappen och bröt nacken, visserligen med 2,5 i promille i blodet enligt obduktionen men ändå tragiskt.
Eh, ja?
Ja, det var hemskt, hon log och torkade ytterligare en tår från min kind.
Var det inte?
Som jag sa, tiden läker alla sår.
Men saknar du honom inte?
Det är sju år sen nu. Och nej.
Syrran tog en klunk vin och lutade sig tungt bakåt i köksstolen som i protest och hånsmilade åt mig.
Hur kan du säga så? Menar du det?
Du det enda den lillpitten gjorde var att klaga och vara i vägen, jag fick aldrig göra något som jag tyckte var roligt.
Jaha, menar du, jag trodde ni hade det bra iho... Läs hela novellen
