Min bästa väns pappa

Lova slog upp ögonen där hon låg i sin säng. Shit! Vad är klockan? Hon flög upp och kollade mobilen som låg på nattduksbordet. Det var lugnt, hon skulle inte vara hos Sofia förrän om en och en halv timme. Hon hade jobbat natt och hade glömt att ställa klockan och hon var glad att hon hade vaknat så hon skulle komma i tid, för hon visste hur mycket Sofia hatade när man kom försent. Hon var bjuden på middag till Sofia, som var hennes bästa vän sedan så länge hon kunde minnas. Sofias familj ville fira Lovas kommande 19-års dag med en middag, fast hon inte skulle fylla år förrän om en månad, men de skulle åka bort i sex veckor och hade bett om att få fira henne nu istället. Lova tyckte om Sofias familj, hon hade alltid trivts där kanske speciellt eftersom Sofias pappa Fredrik var så rolig. Han hade alltid haft nära till skratt och kittlade och skojade med tjejerna när de var små. Och så såg han ju rätt bra ut för sin ålder, tänkte Lova där hon gick på vägen i vintermörkret på väg mot familjen Loréns hus.

När hon knackade på möttes hon av att hela familjen sjöng för henne och gav henne presenter i hallen. Hon hälsade på var och en med en lång kram. Fredrik kommenterade hur vacker hon var och log mot henne med ett varmt leende. Lova rodnade ofrivilligt och inte blev det bättre av att han såg på henne med de där djupa vackra ögonen med en sån uppriktighet i blicken.

- Om man bara varit ett par tio år yngre, sa han och höll kvar hennes blick lite för länge innan han gav sin fru, som gjorde en grimas åt honom, en retsam klapp på ryggen.

Middagen var helt perfekt. De skrattade och hade trevligt och alldeles för tidigt blev det dags att gå hem. När de följde Lova ut i hallen sa Fredrik:

- Inte ska du behöva gå hem i kylan såhär på kvällen, jag kan köra dig. Och då kan jag ju samtidigt lämna julklapparna till Hasses familj, de bor ju alldeles där bredvid, tillade han till sin fru och nickade mot en kasse med inslagna paket som stod vid skohyllan.

Det tyckte Karin, Sofi... Läs hela novellen