Harry var en född berättare, hans stämma kunde båda vara mjuk och hängiven och hård och befallande. Han talade inte bara orden, han formade dem på samma sätt som en konstnär formar sina tavlor. Hans berättelser var inte bara tal, det var en resor.
Det var med delad facination som Luna lyssnade till honom, nu på väg från mötet. Dels så var deras diskussion lärande, dels så var det något magiskt runt hela Harry. Han var både den skämtsamma skoleleven, och pojken som överlevde, utvald att kämpa mot mörkret.
Det krävdes nästan mod av henne att öppna sin mun:
"Harry, har du något för dig ikväll? Om inte, så vore det fantastisk om du ville gå med mig till Ravenclawtornet, det är ju en bit så du kan fortsätta berätta om Duddleys födelsedag och den där avgörande dagen på zoo:t".
Harry blev aningen förskräckt av erbjudandet, men eftersom han faktiskt inte hade något att göra så hade han inget emot att tillbringa tid med den ljusa, mystiska flickan. Han förbredde till och med några frågor själv, för att lära sig om hennes liv och vad som fått henne att rädas narglar.
Medan de gick genom den snötäckta, tysta skolgården såhär kvällen före jullovet så blev diskussionen djupare. Liksom snön dalade mot marken så förflyttades även ämnena närmare hjärtat.
Luna lyssnade med både empati och hat om hur Harrys moster hindrat honom från hans skolgång innan Hogwarts, hur Duddleys resultat var allt som betydde något och hur all form av lek med kamrater på fritiden var förbjuden. Hon kunde nästan inte förstå hur en så varm och osjälvisk person kunde dölja något så mörkt i sitt förflutna.
Likaså blev Harry berörd av Lunas överbeskyddade... Läs hela novellen
