En sen sommar dag när allt var som vanligt på dagiset och jag inte hade sett Pia på ett tag var jag på stan och flanerade. Semesterpengarna var nästan slut men inte semestern. Alla polare borta. Mot mig på gå gatan kommer Pia med huvudet hängande. Jag hejar och vi börjar snacka lite. Att få sitta på tuman hand med henne är värt en fika på stan så jag frågar om jag får bjuda på en kopp kaffe. Okej, svarar hon och vi kilar in på fiket.
Leendet i hennes vackra ögon finns inte där idag, så med lite lock och lite pock så får jag henne att berätta att hennes f.d. har dött. Han var visserligen f.d. men han var pappa åt hennes unge så det har varit jobbigt för Pia. När hon fått lätta sitt hjärta kommer det ett leende så sakta och det ljusnar i hennes ögon. Det är inte långt till skratt. Tiden har gått och en ljuv stund med en ljuv kvinna når sitt slut. Vi skildes åt med ett formellt handslag.
När jag står vid dörren på bilen hör jag någon ropa mitt namn, det är Pia som kommer springande. Hon har till råga på allt elände låst in nycklarna i sin bil och frågar om hon får låna min biltelefon för att ringa till sin morsa för att få hjälp. Självklart fick hon inte det. Detta är ett tillfälle man inte får missa. Tacksamt tar hon emot mitt erbjudande om skjuts hem, (två i en bil med rätt kvinna är inte fy skam).
Jag frågar om hon har bråttom men det har hon inte. Så jag kör så sakta mot hennes bostad och vi snackar om allt och inget. Hon ler och ser ut att må bra. Bra detta ska jag spinna vidare på så småningom. Väl utan för hennes lägenhet stannar vi. Kom med upp så du får se... Läs hela novellen
