”Gratulerar till lägenheten, Daniel,” sade hon glatt, sedan vände hon sig plötsligt om och det var då jag lade märke till henne. ”Det här är Amanda. Det gjorde väl inget att jag bjöd med henne?”
”Nej, självklart inte,” lyckades jag få fram till sist efter att ha beundrat den gudomliga uppenbarelsen som på något vis funnit sin väg till min hall. ”Daniel,” sade jag och sträckte fram handen.
”Amanda,” viskade hon till svar och fattade min hand.
”Stig in, för all del, stig in,” uppmanade jag dem nyanlända gästerna. ”Vill ni ha något att dricka?”
”Vin, tack,” svarade Amanda, när hon funnit sig i den främmande miljön.
”Vilken tur,” sade jag glatt. ”Vin är nämligen det enda jag har hemma, förutom vatten.”
Hennes strålande leende fick mitt hjärta att rusa än fortare, och för att dölja detta gick jag ut i köket och hällde upp två glas vin till. Jag höll nästan på att tappa flaskan med vin när jag kände en lätt hand på min axel och när jag vände mig om så stod hon där, med sitt bländande leende som återspeglades i dem mörka ögonen. Jag log försiktigt och kände mig lika osäker som ett barn. När hon sträckte sig efter ett glas med vin snuddade hennes arm min, och jag kände hur en gnista for mellan oss.
”Behöver du hjälp med att bära ut vinglasen?”
”Ja, tack, det vore snällt av dig,” jag kände mig verkligen lika vankelmodig som ett barn i hennes sällskap och det verkade nästan som att hon blev mer och mer självsäker desto mindre självsäker jag blev.
Jag tog fram två brickor ur ett skåp och började ställa vinglasen på dessa och tog äv... Läs hela novellen
