Från lägenheten kunde man se ut över området, med alla de hus och vägar som bildade ett statiskt skimmer av små ljus, likt ett vackert pärlband av olika färger och nyanser. Vita, gula och röda små ljus ilade längs vägarna och gatorna, och det enda ljudet utifrån kom från enstaka bilar som passerade nära huset. De mer närbelägna fönstren sken av den speciella värme som alla hem får i den kalla vinternatten.
I lägenheten satt de, han och hon, och njöt av vyn. Dess stillsamma puls av ljus och fjärran rörelser från vägarna gick i lugn, perfekt takt med musiken, och vinet i deras kroppar lät dem lätt dras med i pulsen och rytmen. Deras leenden viskade kärlek och respekt, drömmar om lust och värme.
De hade pratat i timmar där de satt i hans soffa, skrattat tillsammans, varit arga på världens brister tillsammans, och blivit sorgsna över livets brister tillsammans. De hade ätit en enkel middag medan solen utanför färgade himlen rosa och svavelgul, och druckit allt mer av det enkla men goda vinet medan hon sakta lade sig bakom horisonten. De hade haft det ljuvligt tillsammans.
Nu satt de där, och visste vad som skulle ske. Hon visste inte säkert, för hans leende kunde varit vänskapligt, men föraningen, hoppet, gav ilningar förväntan. Han å sin sida, visste inte om hon ville att han skulle ta initiativet. Han trodde han var säker på vad hon ville, man han hade haft fel förr…
Medan pulsen fortfarande var hög, stämningen ännu inte fallen, lade han sin hand på hennes knä, inte tungt, bara ett par lätta fingrar, som försiktigt smekte hennes enkla, knäkorta kjol. Hon kände en rysning av spänning rusa genom kroppen, och hon lät leendet växa, lät ögonen gnistra.
De lutade sig mot varandra, och den första kyssen blev trots s... Läs hela novellen
