Smedjan låg ute i skogen, avlägset från annan bebyggelse, nära en liten mörk skogstjärn. Jenny hade villat bort sig, trots karta och goda råd, men med hjälp av en bonde som bodde i närheten hade hon äntligen hittat fram. Hon skulle skriva en artikel om den gamla smedjan i den lokala dagstidningen, och gladde sig åt att den fortfarande användes. Gården som smedjan en gång hörde till hade anor sen medeltiden, men smedjan var det enda som fanns kvar, och huset i det utseende det nu hade var byggt på artonhundratalet. Jenny hade läst på, och hade noga skrivit ner ett antal frågor till den smed som nu förde traditionen vidare. Men i samma stund som hon mött alla dessa nya intryck, kom det nya frågor som hon ville ha svar på. Vem är denne man egentligen, denne man som utan att ha sagt ett ord, utan att ens ha sett henne komma, får henne att vilja släppa allt och bara ge sig hän?
- Hej! Så du hittade hit i alla fall. Jag är van att folk kommer senare än avtalat, i alla fall om det är första gången de kommer hit. Vill du ha en kopp kaffe?
Han tände en cigarett med en glödande bit järn, satte den mellan sina i det mörka ansiktet särskilt glittrande vita tänder, och fulländade bilden av en rykande djävul - Jenny förstod med ens hur lätt det måste ha varit en gång i tiden att skrämma barn med hot om att smeden... Läs hela novellen
