Jag gick på ljus jakt med ficklampan och var tacksam för att det fanns så många ljusstumpar kvar. Jag satte dom överallt och snart såg det riktigt mysigt ut med alla levande ljus. Lågorna kastade långa skuggor på väggarna och en del såg ut att dansa nästan rytmiskt. Som tur var så hade jag eldat lite i den öppna spisen och fått in en del torr ved så jag behövde nog inte frysa. Jag suckade lite, tog en filt Och kurade ihop mig i soffan. Jag lutade huvudet tillbaka och blundade. Jag hade inte länge suttit så förrän det kom en åskknall som fick mig att skrika till av förfäran. Det lät som den slog ner i stugan.
En massa dumma tankar började snurra i mitt huvud och jag började känna mig liten och försvarslös. Det kom ännu en och jag kurade ihop mig så mycket jag bara kunde för att inte synas kändes det som. Bara jag gjorde mig mindre synlig så kunde inget hända tänkte jag. Jag hörde mig själv viska att jag inte vill vara ensam längre, vill inte vara ensam. Jag hade kunnat ge vad som helst för att få sitta i någons trygga famn just nu. Åskan låg precis över stugan nu och det small så att rutorna skallrade, vinden ökade och regnet tilltog. Jag snyftade tyst och kände hur en tår letade sig ner för min kind, Jag lade armarna runt mina ben och knep ihop ögonen. Plötsligt började det banka på ytterdörren, jag blev livrädd. Jag hörde någon ropa något men jag kunde inte höra vad. Jag reste mig och gick tveksamt mot dörren. Hjärtat galloperade av rädsla och när det bankade på dörren igen så drog jag mig baklänges. – Snälla!!!! Öppna dö... Läs hela novellen
