På kvällen ville Eva kela men fast jag hade så dåligt samvete kunde jag inte förmå mig, jag som i vanliga fall inte behövde "förmå" mig utan var lika pilsk som en katt i mars. Det slutade med att vi bråkade och jag somnade i soffan med en filt över mig. (Varför är killar alltid gentlemän och avstår sängen? Nåja, jag var ju ingen gentleman precis.)
Torsdagen kom och - ingen Jenny. Nu kunde jag bara inte låta bli att ringa. Det svarade på tredje signalen och när hon hörde att det var jag sade hon en smula hest
- Jag trodde aldrig du skulle ringa och själv vågade jag inte för Evas skull. Jag är sjuk - stukat foten.
- Jag kommer, sade jag och kände hur hjärtat började bulta. Behöver du något? frågade jag sen i ett ögonblick av förnuft.
- Bara dig, sade hon och förnuftet försvann igen.
Efter en snabb och farligt vårdslös cykeltur stod jag utanför hennes dörr. Det tog en stund för henne att öppna och när hon gjorde det såg hon ömklig ut. Jag kände hur alla beskyddarinstinkter vaknade till liv (fånigt, medges) och jag hjälpte henne att halta in och sätta sig i en stol. Hon såg trött ut och som hon hade ont. Jag bad att få titta på foten och såg att den var rejält svullen.
- Den såg värre ut igår, sade hon, men det skulle varit ännu värre om jag inte haft en ispåse. Jag har förresten gjort kaffe.
Jag t... Läs hela novellen
