Det är faktiskt jobbigare än vad man kan tro att sköta en Zoo-affär ensam. Det är inte bara att öppna kl. 09.00, ta emot alla kunderna och håva in pengar i stora lass och stänga 18.00 för att gå hem och räkna förtjänsten som många tror. Ånej, jag brukar börja vid halvåttatiden med rengöring av fågelburarna och sopning av golvet. Kunderna får ju inte se att dom små gulliga pippifåglarna skräpar ner, ”för sådana smutsgrisar kan man ju inte ha hemma” och plocka bort ev. döda och sjuka fiskar, för det får inte synas att dom kan bli dåliga och dö ”så dyra som dom är”, och större delen av ”kunderna” kommer bara in för att titta. Det skall bli skönt med lite hjälp av en pryo som ska komma i dag.
Vid halv tiotiden på måndag kommer en liten söt späd tjej med långt ljust hår in och presenterar sig med orden:
– Hej det är jag som är Monica och jag skulle börja prya här hos dig i dag.
– Hej Monica, och välkommen. Jag heter Göte.
– Tack.
– Hoppas att du kommer att trivas här under din pryotid.
– Ja det gör jag säkert. Jag älskar djur.
När dom vardagliga hälsningsceremonierna är avklarade och hon har gullat med djuren ett tag tycker jag att det är på tiden att hon börjar hjälpa till och när jag ber henne sopa av lite på golvet medan jag tar hand om en kund tittar hon bara undrande på mig.
När kunden har gått ser Monica fortfarande lika oförstående ut och jag frågar:
– Vad är det som är fel?
– Det inte var ett städjobb jag ville ha när jag sökte pryojobb.
– Nej det kan jag mycket väl tänka mig att det inte var, men det ingår i skötseln av en Zoo-butik att även göra rent hos djuren och städa av på golvet. Men om det inte passar dig så kan du ju söka något annat pryojobb i stället.
Monika sliter åt sig sin jacka och försvinner ut med näsan i vädret.
Efter ett par timmar kommer hon tillbaka och säger rodnande:
– Förlåt att jag bar mig åt som jag gjorde, jag skall göra allt du säger till mig att göra, bara du inte skvallrar för mina föräldr... Läs hela novellen
