Mobbad större delen av mitt liv, försummad, utnyttjad, hånad...var det konstigt att jag sökte hänsynslöshet i din kärlek? Var det konstigt att jag ville se dig le åt mina tårar då och då?
Du var inte speciellt intresserad av att förödmjuka mig. Du älskade mig, och jag dig. Du hade svårt att förstå hur jag kunde älska dig och älska din kärlek till mig, och samtidigt ha begär efter att må dåligt under din påverkan.
Jag minns att jag medvetet gjorde allt för att du skulle bli arg på mig, allt för att ditt tålamod skulle brista och du skulle visa upp din dominanta, argsinta sida. Jag struntade i att diska trots att det var min tur, jag slasade runt i mjukisbyxor hela dagarna, jag skrattade inte åt något av dina skämt. I början tänkte du nog inte på det, du var alltid så full av tålamod och förståelse. Men efter ett tag började jag se något i dina ögon som liknade återhållen ilska. Som en gnista, långt där inne, en gnista du gjorde allt för att kväva med din kärlek till mig.
En dag hade jag lovat dig att göra matlådan till ditt jobb dagen därpå. Jag hade varit hemma hela dagen och haft all tid i världen på mig. Men jag struntade i det, utan ägnade lojt timmarna framför teven. När du kom hem gick du direkt ut i köket och såg tveksam ut. Du frågade mig om jag hade lagat mat. Jag svarade som det var, att nej, det hade jag inte hunnit. Du bet ihop käkarna, knöt nävarna (men skyndade dig att stoppa ner händerna i fickorna när du såg att jag iakttog dig). Sedan gick du snabbt in i sovrummet. Jag gick tillbaka till vardagsrummet och skulle precis besviket lägga mig på soffan igen. Då plötsligt var du bakom mig, grep tag i mina båda handleder och höll dem i ett fast grepp bakom min rygg. Du surrade något runt dem, ett skärp ... Läs hela novellen
