När han stod där och försökte minnas avbröts han i sina tankar av en vänlig mansröst:- Vi ska egentligen stänga för lunch nu…- Jaha, då får jag väl gå då… sa han.- … Men om du vill så kan du vara kvar här och leta efter din bok i lugn och ro… jag kommer tillbaka om en halvtimme. Han tänkte först föreslå att han snabbt skulle leta upp boken han sökte så att han sedan skulle kunna gå samtidigt som bibliotekarien. Till sin egen förvåning hörde han sig ändå säga: ”tack, det var snällt” och le tacksamt mot mannen, som redan var på väg bort.
Eftersom han hade en hel halvtimme till sitt förfogande bestämde han sig för att i en långsam lunk vandra genom hela biblioteket. Det visade sig vara större än han trott. Han gick från det ena rummet till det andra, blicken svepte över väggarna med den obestämbara gul-brun-vita färgen. Genom bokhyllornas glipor kunde han se nya bokhyllor och då och då en bit kal vägg skymta förbi.
Plötsligt stod han framför en stor gammal tavla som hängts upp i slutet av den smala gången. Han var tvungen att backa ett par steg för att se vad den föreställde. Det var en kvinna från en avlägsen tid som log lite grann samtidigt som hon förde ner sin hand i en yngre mans byxor. Mannen hade ett förvånat ansiktsuttryck, men tycktes samtidigt inte kunna röra sig ur fläcken.
”Det är inte varje dag man ser ett e... Läs hela novellen
