– Ja, hallå, säger jag lite irriterat i luren. – Hej, Lars, hör jag en röst säga. Det är Kurt i Göteborg.– Hej, är det du Kurt, svarar jag förvånat. Hur mår du? Jo tack, det är bara bra.– Du, Lars, vi har fått problem med en kund. Vi är i en känslig fas i förhandlingarna och jag känner att vi behöver en erfaren resurs. Jag misstänker att vi håller på att förlora den här ordern om inget görs.– Okej, vem är kunden, frågar jag nyfiket. Jag glömde genast bort min irritation.– Det är Ericsson. Dom pressar oss hårt. Vi här nere tycker att vi gjort allt vi kan. Men inget tycks hjälpa. Det är därför vi behöver dig. Jacob Lind hos dom känner ju du så det är därför jag ringer till dig, sa Kurt med en bedjande ton i rösten.– Ja, okej jag kommer ner. Men jag måste kolla upp några saker först. Jag ringer tillbaka så fort jag kan. Är du inne under eftermiddagen?
– Ja, det är jag. Jag ser till att du når mig på något sätt, sade Kurt. – Okej, Kurt, jag hör av mig så får du ge mig lite mer detaljer på tåget.
Vi la på telefonen och jag skyndade i väg till min lunch som jag var sen till. Innan jag lämnade kontoret så sa till Sonja att beställa tågbiljett till klockan två i eftermiddag och försöka få fram mer material.
Kurt Sandström var en skicklig datakille som hade ansvar för Göteborgskontoret. Han hade säkert gjort precis som han hade sagt i telefon. Men jag hade mina misstankar att förvalta kundrelationer inte var hans bästa sida. Antagligen fanns det saker som jag ännu inte kände till. Men det fick vänta tills tåget.
Jag såg Berit på långt håll där hon stod och huttrade vid ingången till Restaurang Trotzig på Västerlånggatan. Vi kramade varandra och jag kysste min hustru på kinden. – Förlåt att jag är lite sen, älskling sa jag. Jag fick ett samtal från Kurt i Göteb... Läs hela novellen
