Marie-Louise Parkström satt bekvämt tillbaka lutad i sin stol på en av Stockholms uteserveringar. Hon njöt av sommarens nästan sydländska värme och mådde riktigt bra. Parasollen skuggade skönt, att sitta direkt ute i solen skulle vara alltför svettigt.
Ögonen gled hastigt runt på andra gäster som frekventerade det lilla caféet.
En äldre kvinna satt och läste en dagstidning, ett ungt par såg så där härligt nyförälskade ut, en gympumpad till karl lassade i sig en stor räkmacka som om det inte fanns någon morgondag.
Hon snurrade förstrött på menyn och undrade vad som kunde vara värt att beställa. Kastade en blick på sitt armbandsur och konstaterade att klockan var prick två.
Kaffe? För varmt nu! Iste? Kanske. En glass skulle antagligen sitta fint. Inte så nyttigt för figuren, om man ville visa upp den på beachen, men nåt måste man väl unna sig ibland annars skulle livet allt bli bra trist.
Marie-Louise väntade på sin väninna Anja skulle behaga dyka upp, de hade bestämt träff för att ta en fika. De två var gamla arbetskamrater och höll fortfarande kontakten trots att det nu var tre år sen Marie-Louise slutat sitt jobb på lönekontoret. Numera arbetade hon som sekreterare på det stora centralsjukhuset. Detta trivdes hon helt utmärkt med.
Några gånger, med ojämna mellanrum brukade de två ses och utbyta lite allmänt skvaller från sina liv och arbetsplatser. Det var alltid kul att uppdatera sig om det senaste.
För dagen hade Marie-Louise klätt upp sig med en nyinköpt topp som var svart och vit spräcklig, en ljus tunn kjol och nätta sandaler. Hon var en vacker kvinna i sina allra bästa år,
hon hade fyllt fyrtiofem, för två månader sen. Ansiktet var stiligt med jämna behagliga drag, näsan rak, ögonen nötbruna och flickaktigt pigga, höga kindknotor och tjock mörk hår som föll ned på axlarna. Figuren var slank och fin, benen långa och graciösa, höfterna smala liksom midjan och brösten hade kvar en fast snygg form. I form höll hon sig genom a... Läs hela novellen
