Men inte i dag. Den här dagen, den här kvällen, krävde hennes mest utsökta smycke, för det var inte hennes egna händer som skulle knäppa upp halsbandet den här natten. Isabella fingrade otåligt på halsbandet medan kaffet framför henne kallnade alltmer.
Hon väntade otåligt på att han skulle dyka upp, lösgöra sig ur folkvimlet utanför och kliva in genom dörren till kaféet, komma emot henne med de bestämda kliv hon föreställde sig att han hade. Hon hade varit mer än punktlig själv, infunnit sig på deras avtalade mötesplats redan en kvart innan utsatt tid.
Han kom precis när klockan slog fyra, svartklädd så när som på den vita skjortan kom han in genom dörren. Redan på det avståndet naglade han fast henne med blicken, fokuserat som ett rovdjur strax före hugget. En skälvning gick het genom kroppen på henne. Hon hade den hårt snörda korsetten och det breda halsbandet som omslöt hela halsen, han hade de utlovade, åtsmitande svarta skinnhandskarna på sina tydligt välsvarvade händer. Han tog inte av sig handskarna, behöll dem på medan han lugnt, olycksbådande lugnt, sträckte fram den ena till hälsning. Hon vågade inte vidröra den svarta handsken… hon stirrade ner i bordsskivan. ”Isabella, inte sant?” sa han med en dov, klangfull stämma. Hon nickade.
Ingen av dem låtsades om de löftesrika attributen. Ingen av dem låtsades om att allt dittills varit noggrant planerat. I samma stund han satt sig ner bredvid henne kändes det som vad som helst kunde hända, och i tankarna sökte hon nästan efter en flyktväg. Men hon var trollbunden, iakttog hans säkra röre... Läs hela novellen
