Hanna älskling? Hur är det? Jag vet att du antagligen inte kan träffas och allt det där, men jag kan inte hjälpa att jag tänker på dig heeela tiden. Enligt mina beräkningar (haha) var det 127 timmar och 43 minuter sedan vi senast träffades. Förlåt, jag vill inte pressa dig, men jag skulle bara vilja ge dig en kram. Jag saknar dig så himla mycket! Puss
Till: Alexandra:
Hej min lilla sötnöt! Du vet att jag tänker på dig dygnet runt också, som alltid. Vi kanske skulle kunna träffas nu, om du kan? Jag tror jag kan smita från luciarepetitionen, det är ändå ingen som märker att jag inte är där. Jag kanske till och med kan följa med dig hem, så att vi kan kramas ostört? =) Det skulle vara så underbart att gå och lägga sig ikväll med armarna runt dig! Snälla? Massor av kärlek från mig till dig! Pussokram
Till: Hanna:
Jaaaa! Klart du kan komma hem till mig! Fast egentligen måste jag plugga och sen har jag stallet ikväll, men du kan ju hjälpa mig, haha! Men dina föräldrar då? Kommer inte de att undra var du är? Jag vill inte du hamnar i någon jobbig situation på grund av mig…
Till: Alexandra:
Oroa dig inte, jag får ljuga ihop något, det löser sig. Och du ska få plugga så mycket du vill, bara vi kan mysa lite sen? =) Men var är du nu, vart ska vi träffas?
Till: Hanna:
Min buss går 17.05 från resecentrum. Kom dit så att jag får krama dig!
Till: Alexandra:
Jag kommer NU!
Alexandra vankar av och an vid busshållplatsen när jag kommer gående. Kanske lite smått nervös. Redan långt borta på gågatan börjar min puls stiga när jag ser det askblonda håret fladdra i den kyliga novemberblåsten. Hon skulle kunna vara vilken tjej som helst. Men det är hon inte, inte för mig. För mig är hon den alldeles speciella.
Jag stannar till och tittar på henne en liten stund i skydd av några kala träd. Mörkgrå duffel, långa ben i stuprörsjeans, vita knästrumpor som precis sticker upp ovanför kanten på de mörka stövlarna. Hon pillar med fransarna på den stora vinrö... Läs hela novellen
