Sista delen av promenaden är den bästa. Rakt igenom skogen på en icke existerande stig som jag och min vän hittat på själva. Halvvägs finns en bäck med ett underbart litet vattenfall där jag ofta fastnar en stund. Idag är inget undantag, jag sätter mig njutningsfullt ner. Kvällen börjar närma sig och jag ser en lätt dimma börja rulla in mellan trädstammarna och göra skogen lite mera mystisk. Mina tankar vandrar iväg.
Plötsligt ser jag en varelse genom dimman. Ett manligt utpräglat väsen som tycks glida fram över den mjuka gröna mossan. Han utstrålar styrka, vitalitet och självsäkerhet. Han har fortfarande inte sett mig som sitter lite i skymundan. Jag kan lugnt njuta av utsikten av denna underbara uppenbarelse utan att känna mig påträngande eller på något sätt generad. Han är vacker som en gud med avklippta jeans, vit åtsittande skjorta som är öppen till halva bröstkorgen och man kan ana hans muskler genom det tunna tyget. Dimman börjar bli tät nu och han försvinner i den grå/vita massan.
Jag reser på mig. Dags att gå den sista biten mot bilen. Jag känner till den här vägen utan och innan men börjar blir lite osäker då dimman gör det nästan omöjligt att se någonting alls. Jag trevar mig fram och har bara gått några hundra meter då jag står öga mot öga med den varelse som för en stund sedan försvann. Jag drar efter andan…gud så vacker han är….kan knappt andas. Blir nervös…..möter hans blick…han ser lika överraskad ut som mig.
Vi står 1 meter ifrån varandra och mäter varandra med blicken, ingen säger någonting, ingen rör sig. Efter en lång stund tar han ett steg mot mig…..drar med sina fingrar längs min kind, jag ryser av välbe... Läs hela novellen
