Tåget rullar in på station, stannar med ett svagt gnissel. Dörrarna öppnas och folket strömmar stressade ut på perrongen. När den värsta rusningen lagt sig tar jag väskan och går fram till tåget. Tittar på biljetten var jag ska sitta, hittar kupén, ”va en kupé, är det ett extra tåg med äldre vagnar” skit samma, kliver på och gör det bekvämt för mig. I högtalaren ropas avgång och vagnen rycker till.
Då ser jag genom fönstret en ung kvinna komma rusande på perrongen och hoppar upp på tåget i den absolut sista sekunden innan vagnen börjar rulla. Med ett leende berömmer jag hennes insats och konstaterar att hon kom med, lutar mig tillbaka i fåtöljen och tar fram tidningen. Hör hur skjutdörren öppnas in till min kupé, där står hon i dörren med en lång hårslinga nedrasad framför ansiktet och flämtar efter luft. När hon hämtat sig lite säger hon med ett ansträngt leende. – Puh, det var med ett nödrop, vilken rusch i dem här och pekar på sina högklackade skor; några steg senare och jag hade missat tåget!– Ja det var en snygg spurt, trodde inte att du skulle hinna! säger jag och får ett leende till svar. Hon tar några djupa andetag och lägger lätt upp väskan på bagagehyllan, trots den späda kroppen. Den korta skinnkjolen stannar precis vid troskanten när hon sträcker sig och hennes vad och lårmuskler sväller upp av ansträngningen.
Innan hon sätter sig tar hon av sig en liten ryggsäck som hon lägger på fönsterbordet, letar fram en flaska bordsvatten och dricker några klunkar, tar händerna och rätar till den korta kjolen innan hon stryker tillbaka håret utmed sidorna av huvudet samlar upp det och fäster spännet i en svans ler mot mig och säger när hon sätter sig. – Jävlar anamma, det var en riktig rövarrusning! förlåt för svordomen säger hon med en djup suck och tar ytterligare en klunk, skruvar på korken och ställer flaskan på det lilla bordet vid fönstret och l... Läs hela novellen
